Amorteringens natur

I dagens DN kan vi läsa om nya amorteringskrav på bostadslån. Det är inte konstigt att de som förlorar på amorteringar, bankerna, ställer sig negativa till amorteringskrav.

Det är tråkigt att amortera. Du får mindre att shoppa och det gör så mycket på vare sig lånet eller räntekostnaden. Med 1 miljon i lån och 5 procent  ränta blir räntekostnaden 2 917 kr (inkluderat ränteavdraget) per månad. Om du amorterar 1 000 kr blir den månatliga räntesänkningen mindre än tre kronor. Men för att verkligen förstå nyttan av amorteringen måste du tänka på längre sikt. I samband med DN-artikeln fanns en analys av Virve Hedenborg (tyvärr inte på nätet) där hon jämförde att amortera ett miljonlån på 30 år med att inte amortera. Vid amortering har du på 30 år betalat 500 000 kr i ränta medan den som inte amorterat har du 1 000 000 kr i ränta, under samma period.

Jag skrev tidigare att bankerna skulle vara stora förlorare på ökad amortering. Som bankkund har du ofta lån och sparande i samma bank. Detta är något något som bankerna tjänar på. Att både ha lån och sparande på banken betyder i realiteten att du lånar av dig själv. Denna typ av "själv-lån" kostar pengar då låneränta är högre än räntan på ditt sparkonto. Istället för att ha den rekommenderade bufferten (1-2 månadslöner) på ett sparkonto, amortera motsvarande summa. Om det kniper ekonomiskt är det bara att öka lånet.

Personligen tycker jag det är självklart att amortera men jag är inte säker på om lagstiftning är rätt väg. Det finns många frågetecken. För det första, vilken nivå är rimlig? Ska vi sätta ett visst antal år eller ska vi utgå från betalningsmöjligheten (tänk småbarnsår). För det andra, vad händer om du byter bank och skriver om lånet? Slutligen, ska det vara samma amorteringskrav för den som belånat sitt boende med 85 procent eller 5 procent? Alla dessa frågetecken talar mot ett amorteringskrav genom lagstiftning. Jag tror istället att mer information till låntagarna är bättre så att de verkligen förstår dynamiken med lån.

Thomas

Krogmoms - läpparnas bekännelse?

Syftet med att vid årsskiftet sänka krogmomsen från 25 procent till 12 procent var att minska ungdomsarbetslösheten (man ville göra det attraktivare att anställa okvalificerad personal). Krogmomssänkningen sågades av flera som bland annat menade att liknande reformer fått liten effekt i exempelvis Frankrike och Finland. Lägre krogmoms leder till fler arbeten om priserna på krogen sjunker och krögarna måste nyanställa om fler går på krogen (på grund av lägre priser). Men, hur har det gått med priserna?
SvD publicerade idag en artikel där de ringt runt till krögare (Stockholm) och då hade 23 av 30 sänkt priset. Sydsvenskan hade idag en liknande artikel där de tittat på krögares (Sydvästskåne) hemsidor  som visade att 4 av 20 (inklusive Max och McDonalds) sänkt priserna. Snabbmatsrestauraterna sticker ut då de står för den största sänkningen.
Urvalen är visserligen små och vi vet inte hur tidningarna valde ut restauranterna men, restauranter i Stockholm verkar sänkt priserna mer jämfört med restauranter i Sydvästskåne. Den konspiratoriska förklaringen är att krögarna i Stockholm sänkte priserna i samma stund som de pratade med SvD. Men, så kan det väl inte vara?